Äventyr med Johan bland krokodiler och sumpmarker

Idag har jag tillsammans med Julia genomfört min första improviserade redovisning, vilken faktiskt inte gick så jävla illa som vi förväntat oss. Har i och för sig inte fått nån feedback än, så kanske ska hålla käften en stund till. Lite spänning i vardan fick vi i alla fall!

Kan också passa på att informera om att jag gått ner 15 kg i vikt nu!! (16 egentligen men 15 känns som en viktigare siffra att uppmärksamma.) Har bara drygt ett kilo kvar till min tänkta målvikt, men eftersom det hittills gått så smidigt tänker jag fan inte ge mig än på ett tag. (y)

Utöver detta har jag gjort ytterligare en upptäckt i dagarna
. För två veckor sen hade vi en biologilabb då vi kollade olika saker på oss själva för o se om vi hade dominanta eller recessiva anlag för olika egenskaper (skit samma), och mätte då bland annat längden på våra ögonfransar. För att ens ögonfransar ska räknas som långa måste de tydligen va minst 9 mm, och eftersom jag alltid trott att mina varit långa har jag varit lite småsur (=skitsur) över det här efter o ha blivit överbevisad...... Men lite i smyg har jag ändå försökt intala mig att dom ÄR långa, och när jag för ett par dar sen råkade tappa en frans kunde jag ju bara inte låta bli o mäta den.......................... OCH JAG HADE RÄTT!!!!! 9,5 mm. IHIIHIHIII

Tänkte avsluta med det intressantaste jag har att berätta (=det enda intressanta jag har att berätta), vilket är en liten anekdot från i förrgår. Då var jag nämligen ute och gick en sväng med Johan och råkade lura ut honom i the outskirts of Mölltorp, där vi helt jävla otroligt nog gick vilse. Det började med att stigen jag hade tänkt svänga in på tydligen inte ens existerade och att vi då fick snilleblixten att gena över en geggig jävla åker. När vi efter en stund lyckats släpa oss över till andra sidan (och bösat ner hela skorna med koskit) kom vi fram till en liten skogsdunge som vi var dumma nog att tro att vi bara skulle kunna gå rakt igenom och komma ut på 49an. Men inte fan kunde vi det för där rann det tydligen en bäck som jag aldrig sett skymten av i hela mitt liv, och känner man mig kan man nog föreställa sig hur glad jag blev när vi upptäckte detta (xD). Ändå var vi jävligt överens om att vi inte under några som helst omständigheter skulle vända och gå tillbaks hela vägen (en halvmil kanske?) och började istället gå längs med bäcken i hopp om att kunna hitta en bro. Det närmsta vi kom var två betongklumpar som låg på varsin sida av vattnet som vi med nöd o näppe lyckades hoppa över. I min lilla stund av förtvivlan var jag tvärsäker på att det fanns både krokodiler o hajar och var därför helt lyrisk när vi var i land på andra sidan. Och vad upptäcker jag då? Jo, ett elstängsel.

Så det var bara o bita sig i läppen och följa stängslet
. (Kände att det var dags för ett nytt stycke.) Johan föreslog att vi skulle krypa under, men av ren fåfänga tyckte jag det var bättre o gå runt. Och tur som fan var det!! Bara nån minut senare höll vi på o skrämmas från vettet av tre spritt språngande galna hästar som löpte amok över hagen som vi trodde var tom. Som vanligt när jag blir rädd så började jag asgarva, och fortsatte med det under i princip hela vår promenad runt hagen. Fast juste, vi kom ju aldrig runt. På vägen tvingades vi korsa både en jävla rapist-trädgård med gamla trasiga traktorer (där vi var helt säkra att nån idiot skulle springa ut och jaga oss med ett basebollträ eller nått) och ett snår av rosenbuskar som som såg ut typ som det i Lejonkungen (som rev upp hela mina tights, rip ♥) bara för att sedan inse att vi var tvungna att vända och gå tillbaks. Inga omständigheter var det ja, juste.

Vi hade nämligen precis satt fötterna i ett jävla träsk. Asgarvandes (alltså panikslagen) stod jag kvar och smsade till Simon i brist på bättre idéer. "Om jag inte svarar på en halvtimme har jag o Johan drunknat i ett jävla träsk så då kan du ringa 112". Kändes jättekul att få ett "Haha okeeeej ;)" tillbaka. (y) I alla fall så var vi då tvungna att vända och passera både rosenbuskarna och rapist-gården en gång till med fötterna dränkta i lera ända upp till vaderna. På vår färd tillbaka längs elstängslet minns jag att jag sa nått i stil med "elda inte upp dig nu är du snäll", och självklart dröjde det inte ens tio sekunder innan jag hör "AAAAAJ HELVETE!!!!". Då hade min smartaste bästa vän petat på stängslet för skojs skull, trott att det inte var på, tagit tag i det och (mer eller mindre) friterats inombords. Kort därefter hörde vi dessutom att någon hade kommit ut i trädgårn (rapist-trädgårn alltså) och gick då mer eller mindre apeshit, så vägen tillbaks över bäcken och den geggiga åkern gick åtminstone jävligt fort.

Efter ungefär två och en halv timmes promenad var vi tillbaka på hemmaplan och trots att vi stundvis tvivlade överlevde vi båda två. Avslutade kvällen med varsin skiva av pappas nybakta bröd innan vi till slut gick skilda vägar för att försöka skaffa oss lite välförtjänt sömn. I skrivandets stund inser jag hur fantastiskt det låter, så går nog o lägger mig nu. Jävlar vilket inlägg det blev.