Reflektioner om min reflektion

Hej på er. Det var länge sen jag skrev och jag tänker inte be om ursäkt. Har inte heller några som helst planer på att fortsätta skriva efter det här, och tänker inte be om ursäkt för det heller. Nope.
 
Att jag skriver nu över huvud taget beror på att jag slogs av en tanke förut som jag vill dela med mig av. Främst för min egen skull kanske, men förhoppningsvis kan några av er andra också finna någon slags hopp eller tröst i det jag har att säga. Tänker lite särskilt på några små änglar i min närhet som jag hoppas läser det här.
 
På väg in i duschen förut passerade jag badrumsspegeln. Jag stannade upp en stund och granskade mig själv, från topp till tå. Granskade mig själv "för långt ifrån första gången", tänkte jag skriva, men det kanske var just det det var? Första gången jag såg mig själv som jag verkligen ser ut, menar jag.
 
Det var en övergripande positiv känsla jag hade. Visst, jag har ju skavanker som alla andra, men dom kan faktiskt få vara där. Det enda jag hakade upp mig på, som jag önskar (eller önskade, kanske - jag har inte riktigt bestämt mig än) att jag bara kunde trolla bort, är mina bristningar. Jag har ganska många. Inte så mycket på brösten eller så (eftersom jag inte har några...), men desto mer kring höfterna och på nedre delen av magen. Till och med ett par stycken på ryggen. Hur får man ens det...?
 
Jag har aldrig kollat särskilt noga på dom förut. Jag har väl undvikit det, antar jag, eftersom dom gett mig så himla mycket ångest. Men idag gjorde jag det. Och vet ni? Det var inte ångest jag kände. Inte äckel heller. Inte någon alls av dom där känslorna som jag så desperat försökt förtränga. Tanken som slog mig när jag tittade på dom var "battlescars".
 
Först flinade jag till lite. Vilken pinsam tanke... Eller? Det var faktumet att den kom så spontant, som om det vore självklart, som fick mig att tänka efter. Det kanske inte var så fånigt tänkt? Inte bara fånigt, åtminstone.
 
Efter att ha fötts i en värld där det ansetts fult att vara tjock, växt upp bland vänner som varit mycket smalare än jag, avundats tusentals smala kvinnor enbart för att dom varit smala, och framför allt - efter att ha hatat mig själv i 17 år, för att jag inte sett ut som dom, bestämde jag mig till slut för att jag fått nog av självömkan och desperata önskningar om att bli smal. Den sommaren gick jag ner nästan 30 kg i vikt.
 
Fantastiskt va? Både ja och nej. Jag är jättestolt över att jag lyckades, det är jag verkligen. 30 kg är supermycket... För mycket. I alla fall om man väger 80 kg från början. Nästan halva kroppsvikten...
 
Glädjen och stoltheten jag kände den första tiden avtog under hösten och ersattes efterhand med högre och högre krav och mer och mer ångest. Jag ställde orimliga, sjuka, krav på mig själv och hade slukats så totalt av det att jag inte ens insåg att det var fel. Jag tränade mer och mer och åt mindre och mindre. Mot slutet av hösten sprang jag minst fyra mil i veckan och gick åtminstone tre därtill. Jag svälte mig flera dagar i sträck (ibland mer än så...), fortsatte springa, och när jag sedan väl stoppade i mig något gick jag direkt och spydde upp det igen. Och så fortsatte det.
 
Jag tänker inte berätta mer än så. Ni fattar ändå. Nästan fem år har gått och jag känner mig äntligen fri. Helt frisk blir jag nog aldrig - jag tror inte man någonsin riktigt blir det, om jag ska vara ärlig. Men fri, det är jag. Fri från alla orimliga krav och förvrängda tankar om mig själv. När jag insåg det förut grät jag alldeles hysteriskt i säkert tio minuter. Jag förstod inte omedelbart varför, men när jag väl gjorde det kändes det uppenbart. Lättnad.
 
Från och med nu, när jag ser mina bristningar battlescars, ska jag inte skämmas för dom. Jag ska se dom för precis vad dom är - ärr som jag bär med mig för resten av livet, som vittnar om krigen jag utkämpat. Mot samhällets värderingar, mot mina egna tankar. Viktnedgången i sig, och mina ätstörningar.
 
För krig är faktiskt precis vad det har varit för mig. Och kämpat har jag verkligen gjort. Men vet ni? Jag vann. Ärren är mina enda bevis och jag tänker aldrig mer skämmas för dom.




Tidigare kommentarer till inlägget
Mikaela -

Strongt skrivet, oerhört ärligt Caroline. Jag visste inget av detta. 💞



Här kan du skriva din kommentar!
Namn:
Kom ihåg mig?

Blogg:


Mailadress: (bara jag som ser)


Kommentar: